Vi drömde om div 8

En fet kung är vår vägledare. En man på 136 kg, en mage med huvud -
men vilket huvud - guidar oss genom de snåriga parametrar som utgör
våra dagliga attacker av allt för verklig fotbolls-inlevelse/
utlevelse. Utan denna ledare, detta ljus i den strida ström av
hårdföra mittbackar och vansinniga bakåtpassningar, skulle vår
existens blott vara en samling celler som långsamt lät mitokondrierna
förtära oss i den oberäkneliga massa som populärt kallas
blåbärsligorna. Vi skulle knappt sparkas. Inte ge hals. Inte ge alls.
Vi är dock kvar där i snåren, men med vår ledares fasta hand på våra
axlar och lapandes den svala luften under denne gigants vingar så ser
vi med tillförsikt framåt mot nya, om ej ädlare dagar, ändock ofödda,
odödliga ögonblick under de kodade meddelandenas sportcirkus. Vi är
Hattrickare. Potente Farouk I, son till Fuad I, hjälpe oss, men så är
det.

Armando kom instapplandes på vårt kontor. Tårögd. Han var rörd till
en mjuk våt, rödsprängd muskel av barnslig iver. - Vi har vunnit
ligan! Och det vårt första år!, grät han fram medan han satte sig ned
för att berätta om den märkligaste resa han gjort på mycket länge.
Hans tonåriga dotter, vars namn vi vill lämna utanför det här, har
som ni kanske vet haft en affär med den rödhårige mannen med pipskägg
i CP vars namn är Per Hjertblom. Stjärtbom populärt kallad, och
populärt gillar vi även om vi håller konstsparkar högre. Denna
relation har ställt till stort förtret för vår mäktige VD och han har
vid en rad tillfällen ömsom ömmat sig, ömsom förbannat denne
pipskäggsbeväxte man. Varför vet vi inte men vi kan väl nöja oss med
att säga att flickan fortfarande bor hemma. Hur som helst, en av
dessa nätter då flickan hade besök reds vår käre Armando Recoba av
drömmar. En av dem inbegriper en annan man, en vän med nära kontakter
i Manya Pocitos. Armando berättar att de båda stod och liftade vid en
nedlagd lanthandel och en tjej i en rostig röd bil stannade och ville
ge dem den skjuts de både så innerligt önskade sig. Armando satte sig
bak. Hans vän där fram. Eller om det var tvärtom. På väg mot
Stockholm och de sedvanliga presentationerna fick Armando se ljuset,
inte Jeban, men ljuset från en annan bil som för glatta livet
blinkade som om... ja, som om han eller hon hade sett något värt att
fira.
- Jag skakade till och frågade tjejen om hon visste vad det rörde sig
om, hon sa hon inte hade en aning. Jag inte ville fråga mer. Jag tittade
framåt utan säga ord mer just då., berättar Armando.
- Då det slog mig, "du heter Therese?", "Ja, svarade hon och log.",
"Ah, vad du gör förutom plockar upp liftare?"
- Jag visste, jag visste vem hon var, på nå't sätt, men hon var lite
svår att placera. Jag tänkte till och det var då det slog mig.
- Du heter Therese Sjögran?
- Ja.
- Ah, du är hon.. tjejen som lirar i fotbollslandslaget?
- Javisst.
- Aha, du är hon som lirar med DIF-Älvsjö, nej förresten MFF?
- Ja.
- Ah, det var du som spelade fram den makalöst vackra Emma Stålhammar i MFF härommatchen?
- Ja.
- Du vet, jag brukar skrika, "in med Therese Sjögran" framför TV:n
när du är med landslaget.
- Aha.
- Men du inte spela mer?
- Nej, jag har lagt av, är skadad, idrottsinvalid.
- Aha. Men varför är du på väg till Stockholm?
- Det vet jag inte. Men så fort jag vet så ska jag berätta det.

Nu vet vi alla att Therese verkligen är skadad. Hon är dock inte så
skadad att hon måste lägga av med fotboll. Vi vet också att Armando
tycker mycket om Emma Stålhammar. Vad Armando inte själv vet är att
han faktiskt aldrig har träffat Therese Sjögran. Autografen han stolt
visade upp - han rullade upp tröjan och demonstrerade under några
förvirrade sekunder en namnteckning på sin mage - där det klart och
tydligt, riktigt redovisande, bortom all tvivel stod Therese Sjögran
med tjock spritpenna kommer han att bära med sig under hela sitt liv
då han lät en tatuerare fylla i spritstrecken och därmed föreviga
detta odödliga fotbollsmöte med en landslagspelare av rang. Vi har
naturligtvis, enligt god journalistsed, lovat oss själva att aldrig
berätta för någon om detta. Tänk om Emma fick veta?!

När Therese med slitna jeans, trasiga fickor och fransiga knän
släppte av Armando och hans vän vid SöS och han stod där och vinkade
glatt åt henne, hade redan en tanke fötts. Om hon, i en rostig röd
liten bil kunde spela i landslaget, varför skulle inte CP kunna
fostra spelare som hon? Eller som Emma? Varför inte bara ringa Jane
och Hanna och be dem komma och spela för CP? Tja, va fan. Självklart
skulle de inte vilja spela med ett gäng som precis vunnit div 9, även
om vi drar 10 000 personer till CPA på våra hemmamatcher inom en snar
framtid. Nej, sluta dröm. Emma kommer aldrig komma. Inte Therese heller.

- Så jag tatuerade fast hennes namnteckning för all framtid som en
påminnelse om den där dagen. Den resan. Den drömmen. Drömmen om div
8. Drömmen om Therese som spelade fram Emma. En röd, rostig bil,
slitna jeans och en skjuts till SöS. Vi kanske ska ringa Salina
Ohlsson? Hon gjorde ju Hattrick mot Bälinge?!

Jo, jo vad kan man säga. Det var inte en dröm? Levde han drömmen?
Livet är en dröm. Vi drömde om div 8. Nu är vi där. Och vi har Farouk
I att tacka för det. Tack.