Ivan Maclure vår operafantast tillika tränare och popsnöre har svarat på lite frågor runt hur man skall förstå fotboll och om hans metod har något som andra inte kan se. Som alltid när det gäller Ivan så bjuds det på en och annan överraskning och en hel del gammal skåpmat.
Red: Vi har bett dig tala lite om hur du ser på fotboll. Tack för att du tar dig tid!
Ivan: Det är nästan aldrig tiden som gör att jag inte kan tala fotboll. Sista veckan har jag varit lite förkyld och i takt med att det röda vinet med Armando härom natten försvann så kan jag väl medge att det mesta av vad folk brukar kalla, fotbollsvett försvann. Det var meningen att vi skulle lägga upp en plan inför helgens toppmöte mot de där förbenade SKPG men det sket sig. Om ni förstår vad jag menar.
Red: Ja, det gör vi.
Ivan: Sedan kan man väl säga att vad gäller fotbollssnack så finns det inte många som verkligen begriper sig på "det vackra spelet". För mig är det så mycket mer än kragar som står upp och klacksparkar som ser bra ut. Det är i det där man har svårt att se man verkligen kan upptäcka "det vackra". Visst, jag tror absolut på en absolut sanning när det gäller fotboll. ett mål är alltid ett mål men det finns värden som kan vara svåra att upptäcka. Just detta har jag lagt ned mycket energi på att analysera. Du ser, folk som inte kan fotboll ser bara en massa spring och snygga tröjor och en boll som studsar runt lite på måfå. De ser inte den osynliga koreografin.
Red: Koreografin?
Ivan: Javisst. Som alla stora sceniska verk så måste det finnas en mästare bakom med en oantastlig känsla för rymd och tid. Ja, rymd OCH tid inte tidrymd. Om jag tillåt elaborera lite på temat så kan jag väl säga att de ljuva sextakter som var förra säsongens melodi och som till slut blev en fusion mellan intrikata barockslingor och en mer modernt traditionell vers-refräng struktur har under denna säsong mer börjat likna "den vackra dansen".
Red: Ja...?
Ivan: Ponera att alla kunde lika mycket om fotboll som de kan om dans, jag menar inte att kunna svänga sina lurviga en lördagsnatt på ett halvljummet dansgolv, nej, jag menar att verkligen kunna fotboll i den bemärkelsen att de kunde uppskatta koreografin både på ett medvetet intellektuellt plan och på ett undermedvetet mer "primalt" plan. Jag känner mest folk som kan dans. När det ska talas fotboll i min vänskapskrets så handlar det mycket om frisyrer och skor. Hårda sparkar och en och annan offside - men då är det väldigt avancerat.
Red: De "kan" dans?
Ivan: Det är klart. Vem kan inte dans? Du kan så mycket dans att du knappt kan begripa det, hela ditt sociala liv skulle kunna ses som koreografi, minsta ögonbryn, minsta handledsvrickning allt registreras och tas in, att det råkar heta dans är väl i sig kanske dansens lilla olycka (jag kommer till den stora senare) då dans för de flesta inte alls handlar om de intrikata vindlande kurvorna i din hjärna utan samba.
Red: ...
Ivan: Ok, vi säger så här. Alla kan dans. Få kan fotboll. Varför? För att alla ser dans hela tiden.
Red: Är det verkligen så?
Ivan: Javisst. Men fotboll ser inte alls många på. Folk skulle ev. kunna kalla min något... egen men detta är min övertygelse. Det är väl därför jag gillar dans och egentligen kan så mycket mer om det och det är nog det som gör att jag tycker fotboll är så fascinerande.
Red: Du gillar dans men fascineras av fotboll?
Ivan: Javisst. Så är det med alla.
Red: Jaså?
Ivan: Ja.
Red: Är du säker?
Ivan: Kan du sluta tjata om det där nu?
Red: Jo.
Ivan: Så låt oss gå vidare. Eftersom de flesta är så bra på dans så brukar jag som är fascinerad av fotboll sitta ned och förklara fotbollsfascinationen för denna massa. Tja, åt en i taget oftast men hur som helst, jag brukar ta mig tiden att tala om det.
Red: Och vad säger du?
Ivan: Det här ungefär: Fotboll är djupt. Du vet vad som gör dans stort. Det som är dansens välsignelse och förbannelse. Det enkla faktum att man kan vidröra vid människors innersta med enkla geometriska former; en hundradels sekunds intryck och en hel värld uppenbarar sig, åskådaren har en direkt fysisk upplevelse. Ibland så snabbt övergående att det enda människan sedan kan få ur sig angående denna inre rörelse var "det var bra och vad vig hon var". Denna form av upplevelser ögonblickliga och kan oftast bara åtnjutas precis i ögonblicket och så fort man snuddar vid detta ögonblick så flyr den längs den verbala linjen rakt ned i vardagligheten. Förmågan att sedan verbalt återberätta upplevelsen är inte dansen utan har då övergått till att bli oralt njutande, om ni tillåter uttrycket - ibland vacker poesi måhända men det är inte den dansen. Man skulle kunna säga att det är "Same but different". Konsten blir ny. En ny form har uppbringats. Den kan vara en ny dans men det är inte den dansen; som upplevdes. Så om vi har tagit oss dithän då skulle man utan större omsvep kunna ta sig vidare till att se på detta intrikata Moment 22 som en del av vad dans är. Detta Moment 22 är alltså dansens välsignelse och förbannelse. Ty, vem kan tala om något man knappt kan erinra sig att ha upplevt och vad värre är, vem kan tala om något som upphör att existera så fort vi rör vid det med termer som allt för ofta blir en karta över alla de uttryck som ger "svävande" en fast form. Jag vill inte svara men jag kan säga att fotboll är som dans. Så den kortaste vägen till att närma sig fotbollen går genom dansen. Det kan tyckas bakvänt men försök stava dig runt en mur eller lyfta din oljepalett för att slå ett inlägg (Del Piero kan väl liknas vid en och annan sublim linje av Picasso och i sina sämsta stunder - utan att se förklenande på denna -ism - liknas vid en beige kubistisk tavla). Men jag har funnit att på ett mycket tillgängligt plan i närheten av dans och fotbolls gemensamma nämnare så kan man ta sig igenom vilket försvar som helst med en kvick sex-taktare av Rameau. Så är det. På ett annat plan så skall man inte ödsla tid på sifferkombinationer och 4/4-refrängtänkande utan ge sig iväg inåt och inte skygga för att ställas inför det faktum att man ibland inte ens hinner med att uppfatta vad det var man uppskattade. En smekare till passning kan vara precis så välslagen att den rumsliga uppfattning för ett ögonblick sattes ur spel och precis som en vacker hand under en dans kan hålla dig upptagen i veckor så kan en inspark med precision och tanke få dig att undra om det verkligen finns mer att se innan man dör. Detta är min åsikt och jag är tränare för ett div 7 lag. Ett topplag i div 7 förvisso men dock, ett div 7 lag. Vad vet jag?
Red: Men ändå sitter du och försöker förklara detta för folk?
Ivan: Naturligtvis. Jag tycker bara det är rätt att folk kan se och "uppskatta" fotboll.
Red: Allt det här känns så bakvänt.
Ivan: Ja, det är nog för att jag inte klargjort att det är scenisk dans jag talar om.
Red: Ja?
Ivan: Ja?
Red: Vi struntar i det.
Ivan: Ok.
Lång inte alltför plågsam tystnad.
Red: Så vad du menar är att fotboll skulle kunna vara en metafor för "varat"?
Ivan: Vad då metafor?
Red: Jo...
Ivan: Fotboll är vad det är precis som dans. Att vi talar om det gör det inte mer betydelsefullt - vi bara tror det och i de värdesystem vi lever så är sådant viktigt. Det är inget konstigt med det. Det är inget konstigt med fotboll det är lika naturligt som scenisk dans. Och ATT tala om det är viktigt. Men att tala om det gör det inte MER viktigt.
Red: Verkligen?
Ivan: Ja.
Red: Tack då.
Ivan: Det var så lite.
Att vår Ivan var ett sådant dansfan hade vi ingen aning om men man kan väl undra var det hela ska leda. Och vi på redaktionen känner oss så förvirrade nu. Var det inte fotboll som var normen? Ivan, hjälp oss! Eller förresten gör inte det.
